dalkullansbaktankar

Det har blivit dags för en sammanfattning av året 2014.

 

De senaste åren har jag inför nyår tänkt tanken att, wow vilket år detta varit. Detta blir svårtoppat.. 

 

2011 var jag så glad och tacksam över att ha hittat rätt. Att ha ett fast jobb på ett av Stockholms bästa bagerier. Med fantastiska kollegor. Året hade inneburit flytt från Skåne till huvudstaden en månad på Sandhamn, en resa till Schweiz och ett deltagande i SM Unga Bagare (om än misslyckat).

Det kändes omöjligt att toppa. 

2012 gick jag all in på bakningen. Varje vaken stund gick åt till att jobba, träna eller tävla i bakning, 

Det hela slutade med att jag störtade in i den berömda väggen, men jag hann få med mig: SM silver med pris för bästa wiener och frallor. EM guld i lag, EM brons och EM guld i innovation. Jag fick göra julbakning i flera tidningar och jag fick ett nytt jobb ett stenkast från det förra. Att det skulle vara möjligt att ens komma i närheten av ett lika händelserikt år kändest inte troligt. 

2013 var året jag skulle ta det lite lugnt, komma på banan efter alla tävlingar och hitta mig själv igen, Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle hitta mig själv i Snöån av alla ställen. I maj slog jag upp dörren till mitt aldeles egna sommarcafé. Jag hade sagt upp allt (utom alla fantastiska vänskaper) i Stockholm. Flyttat hem till Dala-Järna och satsat allt på ett kort. Till vintern 13-14 fick jag anställning i Åre så i slutet på November gick lasset upp dit. Nu borde det inte finnas mycket mer att göra än att inför nya året bara hålla fanan högt och sikta på ett nytt år fullt av möjligheter... men mestadels en härlig repris på 2013... trodde jag. 

 

Med facit i hand vet jag med säkerhet att det sällan blir som man tänkt utan oftast bättre!

 

Så till 2014, vad har nu hänt? Ni har inte blivit särskilt väl uppdaterade. Ni kommer förstå varför.

 

Det nya året skålades in på torget i Åre med de bästa av vänner. natten fortsatte med en hisnande promenad upp för mördarbacken och vidare till en fest jag lika gärna varit utan. Trött gick jag hem relativt tidigt och sov. 

Januari blev en månad av jobb, längdträning och roliga upptåg med mina roomies. 

Det har nu varit sådär dåligt uppdaterat här sådär länge. Det hänger ihop med det faktum att det varit lite mycket på. 

 

Jag har haft en fantastisk sommar med många gäster och fin respons. I slutet av sommaren offentliggjordes en hemlighet jag fått gå och hålla tand för tunga om sedan innan påsk. Mitt deltagande i Dessertmästarna blev uppmärksammat och stödet från er alla har varit oändligt. När hela karusellen drogs igång var min tanke att föra dagbok att dela med er när tystnadsplikten upphävts. Jag började så smått med att plita ner alla tankar som for genom mitt huvud inför alltihop, Jag kom sedan av mig och kom inte längre. Jag lägger idag upp den text jag fick ihop så ska jag försöka sammanfatta min övriga upplevelse i ett kommande inlägg. 

 

 

 

inför Avsnitt #1

Det är en märklig känsla i magen när jag sitter i Taxi påväg från Stockholm Central mot studion. Från och med det ögonblick jag sätter mig i Taxin har jag inte det minsta koll på vad som väntar runt nästa hörn. Jag vet inte hur resten av dagen kommer att se ut. Jag vet inte när jag får träffa alla övriga deltagare, jag vet inte när vi kommer sätta igång och tävla.

 

 

Vem som helst hade varit nervös. Den med kontrollbehov är skräckslagen!

Jag kommer fram till studion, i Frihamnen, möts upp och blir inledd genom 3 låsta dörrar och in i en lång korridor. Det står en kyl- och en fryscontainer i ena kanten och surrar. Det springer folk med sladdar, mikrofoner och andra attiraljer. De håller på med de sista förberedelserna. Jag blir inledd till ett rum med en skylt på dörren ”Deltagar häng” där inne sitter hälften av mina medtävlande. Alla ser lite nervösa och obekväma ut. Det småpratas lite, vi presenterar oss för varandra och vi undrar alla lite vad som kommer härnäst.

När alla deltagare är på plats blir vi visade runt. Vi får se vart vi ska bli sminkade varje morgon, vi får våra loger. Vidare går vi in i studion där vårt tävlingskök är uppbyggt. Där pågår en febril aktivitet med att fylla på skafferiet, testa nya maskiner, duka upp och fixa. Vi blir fullmatade med info om hur allt kommer funka i tävlingarna och försöker så gott vi kan memorera vart alla saker finns. Vi är nog alla överens om att väl inne i köket vill man bara få komma igång med bakandet. Men första tävlingen är det inte dags för förrän nästa dag. Vi ska gå och vara nervösa lite till.

 

 

Fjärilarna i min mage blir ständigt fler och fler. Jag inser snabbt att jag är den yngsta i gruppen. Jag får också höra att många av deltagarna jobbar i restaurangkök och dagligen gör desserter på en mer avancerad nivå än de desserter jag gjort på jobbet till buffén. Det pratas om när och hur alla blivit kontaktade för att medverka i programmet. ”nån gång före jul” ”I början av februari” ”Jag var på audition”. Själv blev jag uppringd en vecka innan inspelningsstart och fick göra en skype casting. Efter den skickade jag in bilder och CV och väntade och velade. Ska jag tacka ja om jag får erbjudandet? Platsar jag? Kan jag bara slänga mig iväg med så kort varsel? Hur löser vi det på jobbet? Vem hjälper Marie? Miljoner frågor på temat ”tänk om” och ”hur”. Rent praktiskt skulle min medverkan innebära att jag, utan omvärldens kännedom, skulle packa ihop mina saker i Åre. Jag skulle fylla bilen och åka 47 mil söderut hem, där skulle jag packa om och göra mig redo för att ta tåget vidare till Stockholm. Allt skulle ske så diskret som möjligt och på bara 2 dygn. Men när jag på måndagen fick frågan från produktionen om jag ville vara med så tackade jag ja. Fjärliar i magen eller inte det är en häftig upplevelse. Jag går in i tävlingen och gör mitt yttersta för att gå så långt som möjligt och ha riktigt roligt på vägen!

 

 

När vi blivit visade runt vid studion körs vi till hotellet där vi kommer bo under inspelningarna. Där äter vi en middag tillsammans alla deltagare och lär känna varandra lite mer. Efter middagen drar jag mig tillbaka på mitt rum och pluggar recept och sorterar alla intryck.

"ingenting är omöjligt" har sagts av en idrottsprofil här från Järna. Det blev vårat motto när jag gick mitt år på Yrkeshögskolan i Kristianstad. Det hjälpte oss lösa otaliga knepiga situationer i bageriet. Det var vad som hjälpte oss bygga en drake helt i choklad. 

 

När jag jobbade på Valhallabageriet i Stockholm kom nästa ordspråk. "Det finns alltid plats i kylen/frysen" 

Det innebar att hur galet mycket vi än hade att klämma in i begränsad kylplats så gick det alltid att lösa. Ofta blev det min uppgift att pussla ihop allt från surdegstunnor till kakdeg, bullar och baguetter. Jag lärde mig snabbt vad som gick att stapla på, vart man kunde ställa vad för att dörrarna slutligen skulle gå att stänga och vilken ordning allt skulle plockas ut under natten var också avgörande. 

 

Dessa två ordspråk ekar i mitt huvud hela dagarna på jobbet. Hur trångt, fullt och hopplöst det än må verka när jag står där så kommer jag alltid ut i andra änden av dagen och har löst det. Igår kväll stod jag med 4 chokladtårtor och 2 cheesecakes som skulle in i frysen och sätta sig. De skulle in i en överfull frys! "det är aldrig fullt på frysen Linn, kom igen du klarar detta..." Det mantrat snurrade om och om i mitt huvud när jag stuvade, stuvade om och donade. En stund senare stängde jag dörren och hade mirakulöst fått in allt OCH hade plats KVAR! 

 

Mitt bageri är lite drygt 10 kvm stort och egentligen alldeles för litet för den produktion jag ändå har. För den som kommer in som ny genom dörren skulle det kunna liknas vid ett regelrätt bombnedslag. Alla hyllor är totalt överbelamrade. Men fråga mig vart jag har något och jag kan svara med en exakthet som får dig att tappa hakan. Om det står under och bakom något på översta hyllan då vet jag det. Det finns ett system i kaoset, det är en förutsättning för att det ska fungera. Jag behöver inte tänka när de ropar från serveringen att "det är snart slut på..." Jag tänker inte, jag bara levererar. Hokus pokus. Ägg därifrån, 4 dl socker tjopp tjopp ner i bunken visparna inte i lådan, hepp, ut i disken. Med visparna och ett gäng byttor i högsta hugg tillbax till bageriet. Smör in i mikron, vispa ihop och vänd ner bakpulver och mjöl växelvis med smöret. Fram med pannorna och ögonmåttet och fördela smeten. på med bär och skjuts in i ugnen. En stund senare."det ÄR slut på..." hörs från serveringen.

Nix! jag tog just ut det ur ugnen hur många bitar vill ni ha?  

 

Jag behöver nog inte tillägga att alla recept sitter som ett rinnande vatten vid det här laget. Att plocka fram och se på dem skulle ju ta onödigt med plats och sinka hela arbetet avsevärt! 

 

Nu har jag inhalerat en stadig frukost och ska ta ett varv genom duschen innan jag far iväg till jobbet för en ny dag. 

 

Fick godkänt av hälsoinspektören igår! Så skönt :D

 

Det är fantastiskt att få vara igång vid Ryggåsstugan igen! Jag älskar utmaningar och har inga problem med att hugga i och jobba hårt. Det är underbart när man får lön för mödan med possitiva glada gäster. Ni som kommer varje vecka, minst en gång. Ni som skriver fina kommentarer på facebook och i gästboken. 

Det är så kul att få driva ett café efter eget huvud. Jag bestämmer sortimentet (bara räkmackan och chokladtårtan alltid finns.. SÅKLART!) som jag själv tycker jag håller brett och varierat. Jag tillverkar allt själv i mitt lilla bageri på plats, från grunden av fina råvaror. Jag får sköta kontakten med grossister och myndigheter och växer lite för varje gång jag lägger på luren efter ett givande samtal. 

Mina fantastiska anställda kom allihop tillbax för en andra sommar så nånting gör jag nog rätt. De hugger i och fixar där jag inte hinner med. De snickrar ihop räkmackor på löpnade band och när jag i år slängde in nyheten sallad så var det med skräckblandad förtjusning de höll med om att det nog kunde vara något för oss. Nu lägger de sallader som om de aldrig gjort annat.

 

Jag får beställningar på tårtor, bröd och smörgåstårtor. Jag tar emot företag som vill ha sommaravslutning för sina anställda och i juli kommer det vara bröllop på bryggan. Idag var det premiär på sommarens söndagsbrunch. Jag hade lite smygpremiär förra veckan för att få ett genrep och se så allt skulle stämma. 

Brunchen innebär att jag erbjuder en buffe med allt från kallskuret och potatissallad, fil & müsli, paj & miniräkmackor till amerikanska pannkakor och en söt buffé till dessert. 

Allt klaffade både på smygpremiären och riktiga premiären idag, så nu kommer vi köra juli ut. Det är dock säkrast att vara ute i god tid och boka för det är begränsat antal platser och bokning måste därför ske senast onsdag samma vecka. 

 

 

Den senaste veckan har varit kall, blöt och eländig. Vad hände med sommaren? Vem avbeställde min bokning på sol, värme och klarblå himmel? Vi kan väl bestämma här och nu att från och med imorgon har vi sommar igen? Så, vad bra! Deal! 

 

 

 

Jag fick sluta tidigt idag och var hemma till 22. för att jaga iväg en hotfull huvudvärk bestämde jag mig för en promenad. Så skönt att få sträckaut och traska. När jag kom bortåt kyrkan bestämde jag mig för att gå inom kyrkogården och hälsa på farfar. Jag viker av vägen och in mellan gravstenarna. Det är så tyst och stilla som det bara kan vara och det är då det slår mig. När sjutton var jag hit senast? Jag kan inte för mitt liv minnas. Jag börjar skämmas och med nästa insikt börjar tårarna rinna hejdlöst. Jag bor i huset där min farfar bodde hela sitt liv. Men det är bara en depå. Jag flänger än hit än dit. Rastlös? ja. 

Jag har sedan slutet på gymnasiet ständigt jäktat mot nya mål. Tävlingar, utbildning, jobb, mer tävlingar, mer jobb och eget företagande har avlöst varandra i en aldrig avstannande karusell. Har farten sänkts något har jag snurrat på med något nytt. Varför? Ja, för att gömma mig för mig själv. Jag insåg det nu. Jag begraver mig själv i måsten för att inte hinna tänka och känna efter. För att under alla måsten, alla utmaningar och allt jobb vet jag inte vem jag är eller vill vara. 

 

Jag ger mig inte tid att gå till kyrkogården och sätta en bukett med blommor på farfars grav. Jag tar mig inte tid att åka och krama om min farmor. Jag prioriterar att hinna med alla "måsten" i Borlänge istället för att åka en bit till till Falun och träffa min kära kusin om ens bara för ett hej. Jag höjer istället tempot. Jag lägger mer "måsten" på högen och snurrar vidare i karusellen. 

Jag gör det för när jag sänker farten hinner jag känna det jag är livrädd för att känna. Jag hinner känna ensamheten. Vad gör jag när jag är ledig, ensam? Vad gör jag om kvällen när jag kommer hem från jobbet och det är ensamheten som möter mig innanför ytterdörren och vägrar fråga hur min dag varit?

Ensamheten tar inte tag i mig och säger till mig att -nu släpper du tankarna på jobb så hittar vi på något skoj!- nej, tystnaden och tomheten när man sänker farten är otäck. Tänk om den är konstant? Tänk om det är så det kommer fortsätta vara? Då är det bättre att sitta i en skenande karusell och sikta på nästa utmaning.

 

 

Tårarna rinner tysta nerför mina kinder när jag traskar hemåt. Jag känner att jag måste göra något för att bryta detta mönster. Det får inte gå evigheter mellan gångerna jag besöker de som betyder något, för i sällskap av dessa är jag inte ensam. Jag får inte gömma mig bakom jobb och utmaningar. Jag måste hitta en värld utanför bageriet den finns där och jag borde kunna vara en del av den. Jag vet bara inte hur eller var jag hittar den. 

Jag vet inte var jag ska börja. 

Jag vet att jag har en fot i den genom min finaste vän Elin. Hon håller mig kvar på jorden och finns alltid där när karusellen börjar kränga. Men det är så långt till den delen av värlen. Hur hittar jag ut i den som finns här närmast, knappast genom att jag börjar hänga mer på kyrkogården, nej förvisso men det besöket var tydligen vad som krävdes för att insikten skulle komma krypande. För att jag skulle erkänna för mig själv att jag känner mig ensam  och rädd. Att jag gömmer dessa känslor för mig själv och omvärlden genom att bygga en fasad av jobb och "måsten". 

Jag MÅSTE prioritera om. Innan jag BLIR det jag fruktar mest av allt, ENSAM.. 

 

♥Dalkullan

Solen står högt över renfjället. Den lyser från en klarblå himmel och den smältande snön är bländande vit.

Nere på sjön glider ett par skidåkare fram, de har ryggsäckar på sig och har säkert varit ute på en fin långtur. Längre ut på sjön skuttar en hund glatt och dess ägare går några steg bakom och njuter. Högt ovanför susar 6 paraglideåkare fram. De har hoppat från skutans topp och glider i stilla mak ner genom den klara vårluften ner mot isen.

Jag passerar Verandan där eftermiddagens After Ski börjar dra igång. De spelar musik på hög volym och folk sitter mot solväggen och samtalar om dagens skidåkning. Vägen där jag går är torr och gruset knastrar under mina fötter. På några ställen rinner vattnet ner över trottoaren från smältande snödrivor och jag förlänger steget så mina röda converse inte ska bli blöta. Jag blir varm i min tjocka täckjacka och min halsduk men när jag gick till jobbet 9 timmar tidigare var det 10 grader kallt. Rena vintern!

Fåglarna kvittrar glatt i buskarna och i vägkanten kikar tussilago försiktigt fram. Alla människor jag möter verkar vara lika nöjda med vårens ankomst som jag och vi ler och nickar till hälsning. Ett tiotal skotrar far som ett streck fram på andra sidan sjön och de får passa på för snart finns inte mycket kvar av snön på solsidorna av sluttningarna. Det har slagit om till April och våren väntar ivrigt på att avsluta vintersäsongen i Åre. 

Ja har jobbat färdigt för dagen och nu är jag på väg att hämta ut min nya cykel. En riktig landsvägsräcer. En dyr investering, ja det kan tyckas men det kommer det vara värt när jag ska åka mina 30 mil runt Vättern. Jag går in i cykelaffären och börjar prova ut cykelskor och ställa in cykeln rätt.

 

Två timmar senare är cykeln i ordning. Jag har hunnit hem till röda huset och bytt om till cykelbyxor och ätit lite mellanmål. Jag är ivrig att få ge mig ut på en premiärtur medan det är så fint ute. Lite nervös att cykelskorna ska trilskas och jag ska hamna på sida i diket nåonstans med cykeln över mig, men jag lär mig ju inte om jag inte övar. Jag går ner till bilen. Knäpper på hjälmen och slänger mig på hojen. Vänsterfoten får jag fast direkt och kort därefter klickar det till under högerfoten och jag trampar iväg. Jag kör uppför backen och ut på E14 i riktnin mot Östersund. Jag undrar för mig själv om jag kommer hinna trampa nåon sväng ända dit innan jag flyttar. Konstaterar att jag nog bör komma underfund med växlar, bockstyret och det faktum att jag nu ska trampa mig fram mer på tå än jag är van, innan jag ger mig iväg på en så lång tur som Östersund. Ganska snabbt känner jag hur jag hittat nya muskelgrupper som tidigare inte fått vara särskilt delaktiga i min cykling.  

Det är en sträng med grus i sidan av vägen och jag hoppas de kan ta och sopa bort den så snart som möjligt. Det är lite otäckt att åka på ny cykel, allt är ovant och trafiken dammar upp grus i mina ögon. Struntade i att ta glasögonen eftersom jag tänkte få lite färg och inte vill se ut som en tvättbjörn. Men nu fick jag ångra detta. 

Jag trampar backarna upp och ner och i Brattland vänder jag och åker hem igen. Premiärturen är genomförd och jag känner redan att vi kommer komma bra överens. Jag och min nya träningskompis. Vi lär ska umgås ganska flitigt framöver så det är tur det!

 

Även om våren har gett mig möjligheten att börja trampa fram längs vägarna har jag inte tänkt ge upp skidorna riktigt än. Den finaste åkningen är nu. Har haft 3 kanonfina dagar på skaren i veckan. Ett intervallpass på sjön. En klättertur upp mot renfjället på två timmar och en tretimmars tur i Vålådalen. Hoppas hinna med några vändor till i backarna också kanske lite mer brädåkning vid tillfälle. 

 

Det finns två dagar per år som varje bagare/konditor bör se fram emot med skräckblandad förtjusning. Det är fettisdagen och kanelbullens dag. 

Två superhypeade dagar då sveriges befolkning går man ur huse för att i hysteri köa och slåss om de godaste bakverken. Alla bagare och konditorer laddar upp veckor innan och försöker förutspå hur denna tsunami av gäster ska kunna mötas. Hur mycket ska man baka? Vid vilken tid ska man baka som mest för att alla ska få så färskt som möjligt? Hur mycket mjöl, smör, mandelmassa och grädde ska vi ta hem? 

 

Fettisdagens hysteri börjar redan i liten skala runt nyår. Då börjar de flesta bagerier baka de första semlorna. Alla mina bagarvänner lägger då upp bilder i diverse sociala medier och det är med blandade känslor. För visst är den lite efterlängtad också mitt i alltihop. 

I år är semleperioden extra lång eftersom påsken ligger så sent i tiden. Liksom det faktum att folk tar för givet att första semlan finns i sortiment från runt nyår, räknar man med att kunna köpa en semla strax innan påsk. 

För trots att vi igår nådde denna kaosartade kulmen igår så är bagarna/konditorerna de enda som börjar tröttna på dessa småsöta bakverk. 

 

Men det finns sådan prestige i semelbakandet. Vem gör den godaste? Hur ska grädden vispas till perfektion? Fyllningen, det finns nästan lika många hemliga recept som det finns konditorer. Hur bakar man bullen och en konst i sig, hur i hela fridens dag ska locket skäras, klippas eller tas ur? Trekantigt/runt/stort/litet? 

Sedan finns alla underarter av semlor. De med sylt som fyllning eller komplement i grädden. De med pistagefyllning som skärs och dekoreras för att se ut som grodor. De med choklad och de med vaniljkräm. 

Många gör olika stora varianter. För seriöst, Vem orkar äta en megastor vetebulle, sprängfylld med mandelmassa och toppad med det övermäktiga molnet av grädde? Jag klarar det inte!

Semletårtor, längder och kransar har också tagits fram för större sällskap. 

 

Nu är semeldagen över för i år och vi tillverkar semlor i drygt en månad till i betydligt mindre skala. Men vi har redan börjat ladda för nästa, kanelbullens dag. 4/10 om exakt 7 månader!

 

 

Jag sitter hemma i Dala-Järna i min lägenhet och bara är. Utanför fönstret är världen vit och bomullsliknande. Mer vitt faller stilla från ovan. 

Jag har en dags ledighet kvar innan allvaret drar igång igen. Så i morgon ska jag åka uppåt landet igen.

 

 

Jag fastnade på att kolla på gamla bilder idag. Det är alltid lika roligt. Seriösa bilder och flummiga bilder i en salig blandning. Varje bild framkallar sitt eget minne från tillfället då den togs. 

Detta fick mig att tänka på den traditionsenliga årskrönikan. 2013 har ännu inte sammanfattats här i bloggen så nu är det väl dags!

 

2013 blev ett väldigt händelserikt år. När jag stod på kajen i nybroviken och skålade in det nya året 2013 med Fia och Kimete hade jag siktet inställt på ett spännande nytt år. Jag hade aldrig kunnat ana hur spännande det skulle bli. 

 

I januari skulle jag byta jobb och först skulle jag resa till Egypten med min moster. 

 

Jag och moster hade en fantastisk vecka i Egypten med sol och bad. Höll på att bli bortgift med nån egyptier och konstaterar att nästa gång vi ska till Egypten ska vi ha sällskap. Manligt sällskap.. 

Jag lyckades under min första snorkeltur dränka min vattentäta kamera men fick ändå uppleva en ny värld där under ytan. (kameran har återuppstått men vill helst inte bada igen) 

 

Strax efter att jag kom hem började jag så mitt nya jobb. Som bagare på Tössebageriet. Ett stenkast bort från mitt gamla. Bullar, bröd, kakor mm. mm. Jag hade tidigare haft praktik här och kände större delen av mina nya kollegor. Jag bodde kvar i min lägenhet i Vårberg och började få mer och mer rutin i vardagen. Det var skönt efter allt tävlande under 2012. 

 

Under Brödfestivalen på Historiska museet bakade jag och Susanna småkakor med Johanna Westman och alla besökande barn. Ett roligt uppdrag om än väldigt kladdigt och rörigt som det gärna blir med små barn.

 

Vecka 6 åkte jag ner till Skåne och Kristianstad. Tillbax på YH men inte som elev utan som föreläsare. JAg bakade vete och wienerbröd med eleverna och försökte inspirera för allt vad jag kunde. 

 

Fettisdagen, hysteri utöver det vanliga. Men läget under kontroll rakt igenom :D 

 

Någonstans här under februari har jag min kära mor på besök och under en frukost kläcks en stor skrämmande idé. Idén om att starta eget. En idé som snabbt blev verklighet. Jag satt i telefon i timmar med alla människor vars åsikter jag kan lita på. Jag skrev under kontraktet och sade upp mig från jobbet, lägenheten och huvudstaden. 

 

I April var det traditionsenligt SM-vecka i Göteborg. Men för första gången på 3 år kunde jag åka dit utan att vara hypernervös. Jag skulle inte tävla själv. Jag, Susanna, Didrik och Patrik var där på vårat sista uppdrag som juniorbagarlandslaget och skulle nu lämna över stafettpinnen till ett nytt gäng unga bagare. 

Vi bakade bröd och bullar som såldes till förmån för stadsmisionen. Vi samlade in 66 940 kr. 

 

Efter SM jobbade jag bara några få dagar innan flyttlasset gick hem till Dalarna. 

Jag hade några dagar då jag bodde in mig i min lägenhet. Jag ägnade mig åt otaliga telefonsamtal med leverantörer, myndigheter och massa andra. Jag planerade och provbakade. 

 

När jag sedan fick nyckeln till mitt aldeles egna café var det skräckblandad förtjusning. Isen låg fortfarande i viken när jag påbörjade en 2 veckor lång storstädning av lokalerna. Det såg bedrövligt ut och var utkallt men till Kristi Himmelfärdshelgen var allt klart och jag kunde öppna. 

Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt 20 åriga liv som jag var den förmiddagen då jag skulle ha premiär. Tänk om ingen kom. Tänk om det kommer för många så det inte räcker. Tänk om jag gör fel. 

Jag kan ju säga som så att vi gick inte sysslolösa den dagen. Inte på hela helgen för den delen. 

 

Under en helgalen sommar lärde jag mig otroligt mycket. Det blev uppskattat och många kom gång efter annan. Jag gjorde misstag, jag var många gånger väldigt slut och undrade vad i hela friden jag gett mig in på. Men konstigt nog är det framförallt alla roliga stunder man minns! 

 

Vansbrosimningens funktionärssim simmades och blev avstampet till klassikern. Jag och Lovisa siktar på att klara alla 4 delar tillsammans under 2013-2014 

 

Under sommaren gick jag också en kurs för "kvinnor i gröna näringar" jag fick många nya kontakter, lärde mig massor och känner mig efter kursen säkrare i mig själv som företagare. 

 

Jag pratade i radion.

 

Jag badade nästan varje dag från dammen utanför mitt café. Några fina sommarnätter var jag ute och sprang i mörkret för att rensa skallen och få lite träning. Dessa löpträningar slutade i älven med uppfriskande nattdopp.

 

När hösten kom var det dags att slå igen. Jag höll öppet till mitten på september och sedan städade jag ur. Jag lämnade Ryggåsstugan skrubbad från golv till tak och med ett visst vemod. Sommaren seglade förbi så otroligt fort! 

 

September avslutades i Stockholm. Jag och Lovisa sprang lidingöloppet. Del 2  i klassikern.

 

Veckan efter lidingö var min fot paj. jag besökte kiropraktor 2 ggr och haltade. Jag var med och hjälpte Didrik som tävlade i Årets Konditor. 3 dagar på chokladfestivalen och sen for jag vidare på turné. 

Grästorp, äggpackning, bakning , hockey och massa bara vara med Elin med familj.

Vidare ner till skåne för att åter hålla kurs för eleverna där. Ny årskull. 

Upp till Göteborg och bästa syster Lo. Åkte rullskidor igen för första gången på 5 år. Vingligt men kul!

Tillbax till Elin, barnpassning och äggpackning ett besök på Henrys med gofika.

 

Min turné runt södra sverige avslutades med att jag åkte hem och på finnmarken möttes av årets första snöflingor. 

 

Månadsskiftet okt-nov var jag och mamma till Paris. 

 

I november julbakade jag för att ha hunnit det innan mitt nästa äventyr drog igång. Det äventyr jag är mitt uppe i i detta nu. Jag bor nu längre norrut än jag någonsin gjort. Jag är säsongare i Åre. Jag är konditor på heltid och ägnar fritiden åt att åka skidor. Mestadels längd eftersom det drar ihop sig till Vasaloppet men även utför. Jag har införskaffat en sprillans ny slalomutrustning. Jag trivs väldigt bra och ser nu tillbax på året 2013. 

 

2013, året då jag:

• besökte egypten och Paris
• gjorde av med 1 ton räkor
• anställde 7 fantastiska ungdommar 
• flyttade från huvudstaden 
• lärde mig sanslöst mycket om mig själv och vad jag klarar av

 

 

 

 

 

 Ulf Nilsson – Little By Little

 

 

♥Dalkullan

 

Det är så skönt med sovmorgon! Jag hade inte klockan ställd så jag sov ända till 6 i morse. Då låg jag kvar till 7:40 då jag fick lov att springa på toa och gjorde i ordning lite frukost. Sen kröp jag ner igen. Åt min frukost i sängen och skrev brev till Kanada. Nu hinkar jag i mig vatten för det ska vara bra när man ska på massage. 
Solen har nyss börjat skicka rosa strimmor upp på himelen och ljuset visar upp en frostnupen värld. Temperaturen har nu sjunkit till -7,6 och till helgen ska det bli bra mycket kallare än så. 

Jag var ut och åkte ett klassiskt pass igår efter jobbet. Slutade lite tidigare och kunde därför åka hela 15 kilometern i dagsljus för en gångs skull. Det innebar att när klockan var 17 var jag tränad, duschad och hade ätit. Då blev jag rastlös. Gick en promenad med Malin och sen hängde jag med Ida och Andrea mfl. Eftersom jag nu har helg bestämde jag mig för att följa med ut på bygget till kvällen. Gjorde mig i ordning och målade till och med naglarna. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Utsläppt hår och målade naglar det är säkra tecken på ledig bagare.

På söndag ska jag måla naglarna igen och släppa loss kalufsen för då åker jag söderut! Under jul och nyår har jag jobbat ihop lite dagar så jag kan få långledigt nu i lugna januari. Perfekt tillfälle att fara hem.

 

 

Jag har det senaste fått höra från två av varandra helt oberoende personer att de kommer ihåg mig som en lovande skidåkare när jag var yngre. Jag vet inte vad de grundar detta på men jag vet att det var ju kul att tävla och det är ännu roligare att ha kommit igång med åkningen igen. Öppetspår känns inte längre livsfarligt. Det känns kul! Bara jag slipper valla själv. Å där har pappa lovat att serva.

 

 

Nu slänger jag in några bilder på det jag ägnar mina dagar åt och sen åker jag på massage!

 

 

 

 

The weak can never forgive.

Forgiveness is the attribute of the strong. 

- Mahatma Gandhi

 

 

 

♥Dalkullan

Gott nytt År och god fortsättning!

 

En sammanfattning av året 2013 kommer senare. 

 

Det nya året firades in först med ett par timmars jobb på kvällen då jag och Marie gick in och lade desserter. Sen hängde jag med Andrea till Duved på förfest från vilken vi sedan åkte tillbax in till Åretorget för tolvslaget.

Därifrån styrde vi kosan mot "barstugorna" vägen gick uppför mördarbacken. Bokstavligt talat. Rent livsfarlig efter regnet som föll samma dag och gjorde snön och isen än halare. Men upp den vägen skulle vi och jag som inte hittade dit vi skulle hängde bara på. Vi tog oss upp klängandes i rep, träd och varandra. Väl uppe kom vi överens om att nästa gång går vi runt...

Det var en alltigenom trevlig kväll. Massa nya trevliga människor, hög musik, småprat och dans. Helt enkelt ett gott nytt år. Om det inte hade varit för den disskussion jag hamnade i med en inte helt nykter kille.

Han kom fram till mig och frågade om jag verkligen skulle vara nykter hela kvällen. Jag svarade att ja det skulle jag nog vara, förutom den champagne jag smakade med Malin vid tolvslaget. 

Då frågar han om jag inte vill ha roligt. Mitt uppriktiga, ärliga svar blev att det har jag ändå. 

Då fortsatte han att men om man är nykter gör man inget man ångrar dan därpå och man minns allt och så vidare. Han avslutar med att: "vill du inte ha ett äventyr?" Jag förklarar att min syn på äventyr inte är att göra något som jag kanske skulle fått skämmas för dagen därpå, om jag kommit ihåg. Jag ser det mer som äventyr att jag under 2014 ska åka 9 mil skidor och 30 mil cykel.

Han tar då tag i sin mage och konstaterar att "vi har nog lite olika syn på det där med äventyr du och jag".

Jag håller med och tänker att nu är vi kanske överens.

Varpå han tar tag i mina axlar och skjuter mig bakåt tills jag står mot väggen. Då utbrister han som avslut på disskusionen: "Så, nu står du inte i vägen för oss som KAN ha roligt"

 

Varför tror folk man ska behöva dricka för att ha roligt? Är det ett äventyr att göra bort sig? 

Jag håller med om att det säkert är så att man vågar mer om man dricker. På gott och ont. 

Absolut kan det oxå vara ett äventyr att göra bort sig, men det behöver inte vara det viktiga för att en festkväll ska vara lyckad. 

 

Jag känner mig extremt osäker bland nya människor, särskilt onyktra sådana. För att säga sanningen känner jag mig obekväm. Jag vill inte vara full så jag inte kan hålla koll på mig själv. Skulle jag vakna dagen efter och ha minnesluckor skulle jag nog få panik. 

De allra flesta människor accepterar detta och ifrågasätter inte. MEN denna kille på nyår är inte ensam om sina åsikter, Varje gång jag är på en fest eller liknande och folk dricker men jag inte gör det kommer frågan om varför. Måste man försvara sig? Den som exempelvis väljer att avstå från apelsinjuicen till frukost för att man inte tycker om det blir inte utfrågad om varför, man blir erbjuden ett glas äppeljuice istället eller vatten. 

Reklamen som går på tv och radio just nu är så klockren. IQ:s "tänk om vi tjatade om allt som vi tjatar om alkohol" 

Jag har druckit alkohol. Jag är inte anti anti och vägrar av ren princip. Dricker jag är det för att jag tycker något smakar gott och är trevligt. Inte för att bli plakat. 

 

Respektera detta. Tack!

 

 

 

♥Dalkullan

Jag har varit i Åre i 20 dagar nu och trivs jättebra! Jag bor i ett litet rött hus med mina 3 roomies Malin, Andrea och Ida. På Åre Bageri jobbar jag som konditor och gör tårtor, kladdkakor, pajer, desserter och andra godsaker. 

 

Säsongen börjar så sakteliga rulla igång och vi laddar för invasion nu över jul och nyår. Allt skulle kört igång i förra helgen men vi har haft töväder till och från så det är lite ont om snö i backarna. Men vissa backar är öppna. 

Idag tillbringades drygt 4 timmar i dessa. 4 timmar med underbara åk i 9 grader minus, strålande sol, fina backar med härliga vänner. Idag var det öppet ända upp på toppen av Åreskutan och vi gjorde 4 åk i störtloppsbacken. Så härligt. Ju mer man åker desto mer vågar man stå på. Är 5 år sen jag åkte sist men det är som att cykla. Nu har jag dessutom min egen utrustning. Blir mer åka i morgon! 

I övrigt har jag åkt en hel del längd uppe i Årebjörnen. Både skate och klassiskt. Även där har jag fått några riktigt magiska turer när man definitivt fått skiershigh eller nåt liknande. 

 

Nu närmar sig julen med stormsteg och jag hoppas att alla hunnit baka minst en omgång pepparkakor? 

 

Jag kommer jobba över jul men får finbesök av familjen så längtar verkligen! 

 

 

 

~*~

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin något

~*~

 

 

♥Dalkullan

Ett nytt kapitel inleds i Dalkullans liv. Detta kapitel kommer utspela sig på en ny ort, 7 ½ timmes bilfärd norrut. Åre är orten, årstiden är vinter. 

Jag körde in i Åre vid 17-tiden idag och då var det redan mörkt, men snön ligger i ett 2 dm tjockt täcke på marken och idag premiäröppnades liftarna (några av dom). 

Jag har nu installerat mig i ett rum i ett rött hus där det redan bor 2 trevliga tjejer som kommer vara mina kollegor. Rummet är större än jag kom ihåg det och jag kommer säkerligen trivas bra :) 

 

Jag kommer jobba som konditor på Åre bageri och jag ser fram emot att få köra igång. 

 

Pratade precis med bästa Elin i telefon, är så glad att jag har en sån fin vän. <3 

 

Jag tänkte jag ska dela med mig av ett recept såhär inför adventstider. Saffransbiscotti, vad sägs om det?

 

Dessa är enkla att göra och blir underbart fina att lägga i en stor glasburk och knyta ett rött band om. En trevlig derkoration på köksbänken eller en gåbortspresent. Jag gav mina till mamma :D

 

Konsten att gå in ett par skor.

Det är alltid kul när man kommer över fina skor för ingenting på secondhand. Jag hittade ett par snygga svarta stövlar med klack på Erikshjälpen i lördags. 95 kr för ett par oanvända skor. Jag slog till och nu kommer den biten där de ska gås in... Jag har en metod som funkar ypperligt. Jag brukade mig av den när jag skulle gå in ett par skor med hög klack som jag skulle ha på bröllop. jag hade skorna på mig när jag gjorde tårtan till nämnda bröllop.

Ikväll har jag mina nya skor på mig då jag skrotar runt i köket. tempererar choklad och gör diverse godis. Snart kan jag nog ta skorna på mig ut bland folk också ;)

 

Var på konsert i Karlstad i onsdags. Vi såg Lars Winnerbäck och jag som aldrig sett honom live tidigare tyckte det var en bra spelning. De andra hade sett flera spelningar och tyckte inte denna var en av de bättre. Men det var mest synd om dom. Bra musik med trevligt sällskap, vad mer kan man begära av en onsdagskväll?

 

 

Nu är det nog läge att dela ett recept. Eller hur? 

 

Jag gjorde för ett tag sedan massa bakning med citron som utgångspunkt. Bland annat 2 citronmarängpajer. De blev uppskattade på Smedbergsskolans personalrum. 

 

 

 

 ~*~

If you want to feel rich. Just count all of the things you have that money cannot buy

~*~

 

♥Dalkullan

 

 

 

♥Dalkullan

Det har idag gått ett år sen Em unga bagare. Det är ett år sen Sverige tog storslam i Franska, Rouen. Det var en grym känsla, det var underbart att all träning gav resutat. 

Jag lovade därefter mig själv en paus i tävlandet men nu känner jag hur jag saknar träningarna inför och känslan under en tävling när man vet exakt vad man ska göra och hur. Recept, vikter och uppslag sitter i benmärgen. 

Om en vecka är det dags för Em igen då är det Sara & Sara som representerar Sverige. Tävlingen går i år i Danmark och jag kommer hålla tummar och tår för tjejerna. Har sett en del av det de kommer göra och de är vassa!

 

 

Själv försöker jag hitta egna små utmaningar. Jag gjorde i förrgår en pepparkaksdeg. Så gårdagen blev det bakning i massor, jag gjorde hjärtan, grisini och en adventskalender. Sen inspirerad av mitt Em skådebröd gjorde jag en jordglob som "pepparkakshus". 

 

Receptet fick jag av farmor och det är det hon gjort pepparkakor på i all evighet. Det är supergott och givetvis står måtten i kaffekoppar. 

 

(En kkp är ungefär 1,5 dl)

 

 

Jag hade en del citroner över när jag stängde för säsongen. Dessa glömdes bort och när jag hittade dem i skafferiet var det i sista sekund. Jag pressade dem och fick ihop 8 dl citronjuice. Hjärnkontoret jobbade på högvarv med att komma på användningsområden för all denna citron. 

Efter diskussion med Elin kom iden att göra Lemonpoppyseedcake. Det är en god variant på sockerkaka. 

Här ska ni få receptet på den!