dalkullansbaktankar

Det är fantastiskt att få vara igång vid Ryggåsstugan igen! Jag älskar utmaningar och har inga problem med att hugga i och jobba hårt. Det är underbart när man får lön för mödan med possitiva glada gäster. Ni som kommer varje vecka, minst en gång. Ni som skriver fina kommentarer på facebook och i gästboken. 

Det är så kul att få driva ett café efter eget huvud. Jag bestämmer sortimentet (bara räkmackan och chokladtårtan alltid finns.. SÅKLART!) som jag själv tycker jag håller brett och varierat. Jag tillverkar allt själv i mitt lilla bageri på plats, från grunden av fina råvaror. Jag får sköta kontakten med grossister och myndigheter och växer lite för varje gång jag lägger på luren efter ett givande samtal. 

Mina fantastiska anställda kom allihop tillbax för en andra sommar så nånting gör jag nog rätt. De hugger i och fixar där jag inte hinner med. De snickrar ihop räkmackor på löpnade band och när jag i år slängde in nyheten sallad så var det med skräckblandad förtjusning de höll med om att det nog kunde vara något för oss. Nu lägger de sallader som om de aldrig gjort annat.

 

Jag får beställningar på tårtor, bröd och smörgåstårtor. Jag tar emot företag som vill ha sommaravslutning för sina anställda och i juli kommer det vara bröllop på bryggan. Idag var det premiär på sommarens söndagsbrunch. Jag hade lite smygpremiär förra veckan för att få ett genrep och se så allt skulle stämma. 

Brunchen innebär att jag erbjuder en buffe med allt från kallskuret och potatissallad, fil & müsli, paj & miniräkmackor till amerikanska pannkakor och en söt buffé till dessert. 

Allt klaffade både på smygpremiären och riktiga premiären idag, så nu kommer vi köra juli ut. Det är dock säkrast att vara ute i god tid och boka för det är begränsat antal platser och bokning måste därför ske senast onsdag samma vecka. 

 

 

Den senaste veckan har varit kall, blöt och eländig. Vad hände med sommaren? Vem avbeställde min bokning på sol, värme och klarblå himmel? Vi kan väl bestämma här och nu att från och med imorgon har vi sommar igen? Så, vad bra! Deal! 

 

 

 

Jag fick sluta tidigt idag och var hemma till 22. för att jaga iväg en hotfull huvudvärk bestämde jag mig för en promenad. Så skönt att få sträckaut och traska. När jag kom bortåt kyrkan bestämde jag mig för att gå inom kyrkogården och hälsa på farfar. Jag viker av vägen och in mellan gravstenarna. Det är så tyst och stilla som det bara kan vara och det är då det slår mig. När sjutton var jag hit senast? Jag kan inte för mitt liv minnas. Jag börjar skämmas och med nästa insikt börjar tårarna rinna hejdlöst. Jag bor i huset där min farfar bodde hela sitt liv. Men det är bara en depå. Jag flänger än hit än dit. Rastlös? ja. 

Jag har sedan slutet på gymnasiet ständigt jäktat mot nya mål. Tävlingar, utbildning, jobb, mer tävlingar, mer jobb och eget företagande har avlöst varandra i en aldrig avstannande karusell. Har farten sänkts något har jag snurrat på med något nytt. Varför? Ja, för att gömma mig för mig själv. Jag insåg det nu. Jag begraver mig själv i måsten för att inte hinna tänka och känna efter. För att under alla måsten, alla utmaningar och allt jobb vet jag inte vem jag är eller vill vara. 

 

Jag ger mig inte tid att gå till kyrkogården och sätta en bukett med blommor på farfars grav. Jag tar mig inte tid att åka och krama om min farmor. Jag prioriterar att hinna med alla "måsten" i Borlänge istället för att åka en bit till till Falun och träffa min kära kusin om ens bara för ett hej. Jag höjer istället tempot. Jag lägger mer "måsten" på högen och snurrar vidare i karusellen. 

Jag gör det för när jag sänker farten hinner jag känna det jag är livrädd för att känna. Jag hinner känna ensamheten. Vad gör jag när jag är ledig, ensam? Vad gör jag om kvällen när jag kommer hem från jobbet och det är ensamheten som möter mig innanför ytterdörren och vägrar fråga hur min dag varit?

Ensamheten tar inte tag i mig och säger till mig att -nu släpper du tankarna på jobb så hittar vi på något skoj!- nej, tystnaden och tomheten när man sänker farten är otäck. Tänk om den är konstant? Tänk om det är så det kommer fortsätta vara? Då är det bättre att sitta i en skenande karusell och sikta på nästa utmaning.

 

 

Tårarna rinner tysta nerför mina kinder när jag traskar hemåt. Jag känner att jag måste göra något för att bryta detta mönster. Det får inte gå evigheter mellan gångerna jag besöker de som betyder något, för i sällskap av dessa är jag inte ensam. Jag får inte gömma mig bakom jobb och utmaningar. Jag måste hitta en värld utanför bageriet den finns där och jag borde kunna vara en del av den. Jag vet bara inte hur eller var jag hittar den. 

Jag vet inte var jag ska börja. 

Jag vet att jag har en fot i den genom min finaste vän Elin. Hon håller mig kvar på jorden och finns alltid där när karusellen börjar kränga. Men det är så långt till den delen av värlen. Hur hittar jag ut i den som finns här närmast, knappast genom att jag börjar hänga mer på kyrkogården, nej förvisso men det besöket var tydligen vad som krävdes för att insikten skulle komma krypande. För att jag skulle erkänna för mig själv att jag känner mig ensam  och rädd. Att jag gömmer dessa känslor för mig själv och omvärlden genom att bygga en fasad av jobb och "måsten". 

Jag MÅSTE prioritera om. Innan jag BLIR det jag fruktar mest av allt, ENSAM.. 

 

♥Dalkullan