dalkullansbaktankar

Det har nu varit sådär dåligt uppdaterat här sådär länge. Det hänger ihop med det faktum att det varit lite mycket på. 

 

Jag har haft en fantastisk sommar med många gäster och fin respons. I slutet av sommaren offentliggjordes en hemlighet jag fått gå och hålla tand för tunga om sedan innan påsk. Mitt deltagande i Dessertmästarna blev uppmärksammat och stödet från er alla har varit oändligt. När hela karusellen drogs igång var min tanke att föra dagbok att dela med er när tystnadsplikten upphävts. Jag började så smått med att plita ner alla tankar som for genom mitt huvud inför alltihop, Jag kom sedan av mig och kom inte längre. Jag lägger idag upp den text jag fick ihop så ska jag försöka sammanfatta min övriga upplevelse i ett kommande inlägg. 

 

 

 

inför Avsnitt #1

Det är en märklig känsla i magen när jag sitter i Taxi påväg från Stockholm Central mot studion. Från och med det ögonblick jag sätter mig i Taxin har jag inte det minsta koll på vad som väntar runt nästa hörn. Jag vet inte hur resten av dagen kommer att se ut. Jag vet inte när jag får träffa alla övriga deltagare, jag vet inte när vi kommer sätta igång och tävla.

 

 

Vem som helst hade varit nervös. Den med kontrollbehov är skräckslagen!

Jag kommer fram till studion, i Frihamnen, möts upp och blir inledd genom 3 låsta dörrar och in i en lång korridor. Det står en kyl- och en fryscontainer i ena kanten och surrar. Det springer folk med sladdar, mikrofoner och andra attiraljer. De håller på med de sista förberedelserna. Jag blir inledd till ett rum med en skylt på dörren ”Deltagar häng” där inne sitter hälften av mina medtävlande. Alla ser lite nervösa och obekväma ut. Det småpratas lite, vi presenterar oss för varandra och vi undrar alla lite vad som kommer härnäst.

När alla deltagare är på plats blir vi visade runt. Vi får se vart vi ska bli sminkade varje morgon, vi får våra loger. Vidare går vi in i studion där vårt tävlingskök är uppbyggt. Där pågår en febril aktivitet med att fylla på skafferiet, testa nya maskiner, duka upp och fixa. Vi blir fullmatade med info om hur allt kommer funka i tävlingarna och försöker så gott vi kan memorera vart alla saker finns. Vi är nog alla överens om att väl inne i köket vill man bara få komma igång med bakandet. Men första tävlingen är det inte dags för förrän nästa dag. Vi ska gå och vara nervösa lite till.

 

 

Fjärilarna i min mage blir ständigt fler och fler. Jag inser snabbt att jag är den yngsta i gruppen. Jag får också höra att många av deltagarna jobbar i restaurangkök och dagligen gör desserter på en mer avancerad nivå än de desserter jag gjort på jobbet till buffén. Det pratas om när och hur alla blivit kontaktade för att medverka i programmet. ”nån gång före jul” ”I början av februari” ”Jag var på audition”. Själv blev jag uppringd en vecka innan inspelningsstart och fick göra en skype casting. Efter den skickade jag in bilder och CV och väntade och velade. Ska jag tacka ja om jag får erbjudandet? Platsar jag? Kan jag bara slänga mig iväg med så kort varsel? Hur löser vi det på jobbet? Vem hjälper Marie? Miljoner frågor på temat ”tänk om” och ”hur”. Rent praktiskt skulle min medverkan innebära att jag, utan omvärldens kännedom, skulle packa ihop mina saker i Åre. Jag skulle fylla bilen och åka 47 mil söderut hem, där skulle jag packa om och göra mig redo för att ta tåget vidare till Stockholm. Allt skulle ske så diskret som möjligt och på bara 2 dygn. Men när jag på måndagen fick frågan från produktionen om jag ville vara med så tackade jag ja. Fjärliar i magen eller inte det är en häftig upplevelse. Jag går in i tävlingen och gör mitt yttersta för att gå så långt som möjligt och ha riktigt roligt på vägen!

 

 

När vi blivit visade runt vid studion körs vi till hotellet där vi kommer bo under inspelningarna. Där äter vi en middag tillsammans alla deltagare och lär känna varandra lite mer. Efter middagen drar jag mig tillbaka på mitt rum och pluggar recept och sorterar alla intryck.