Morotskaka

Har haft en mysig långhelg med mor på besök. Jag själv jobbade lör&sön men har nu haft 2 dagar ledighet :) 
Igår skulle vi äta lite eftermiddagsfika medan vi var ute och shoppade, eftersom jag är så kräsen slutade det med att vi åkte hem och gjorde en morotskaka som blev våran kvällsfika istället. Nu ska ni få receptet på den.
 
Morotskaka

3 st ägg
3 dl socker
3 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 ½ tsk kanel
1 tsk kardemumma
½ tsk ingefära
1 nypa salt
150 g smält smör
5 dl rivna morötter
1 ½ dl valnötter
 
Vispa ägg och socker poröst.
Blanda alla torra ingredienser.
Vänd ner det torra och smöret i äggen. 
avsluta med att vända ner morötter och nötterna.
Häll upp i smord och bröad form.
Baka i 150 grader i 45-50 min. 
(Jag gjorde små portionsstora kakor, de bakades lite kortare tid.)
 
Frosting:
50 g smör (rumstemp)
100g philadelphiaost
4 dl florsocker 
rivet skal av 1 st citron
2 tsk vaniljsocker
 
Vispa alla ingredienser till en flufig frosting. 
Bred på kakan när den kallnat ordntligt.
Dekorera gärna med valnötter.
 
 
♥Dalkullan

Berg och dalbana

Kommer nu skriva några rader. Mycket av det jag kommer dela med mig av har jag aldrig tidigare yppat högt för någon. Det är berättelsen om min berg och dalbana. Berättelsen om hur jag blev den jag är.
 
Jag satt på tåget från Göteborg i söndags och kände en stor lust att få skriva av mig. Det blev 16 A5 sidor innan jag rullade in på Stockholm Central.
 
Så.. nu kommer det.. får se om jag törs publicera sen:
 
Hej! Jag heter Linn Christina Danielsson och jag är bagare & konditor.
Jag lever för att baka, det är mitt yrke och min hobby.
Utan bakningen är jag INGEN. Bakningen har gjort mig till en starkare människa på alla plan. 
Bakningen är och har varit min terapi i livets hårda skola.
 
Jag kommer från Dala-Järna. Det är Järna som för mig alltid kommer vara hem hemma. 
Jag har en fantastisk mamma som är lärare. En kretskortsritande löpargalning till pappa. En tandläkarstuderande lillasyster och en skidåkande löparfantast till lillebror. 
Jag är 20 år och har bakat så länge jag kan minnas.
1997, på dagen innan min 5-årsdag började jag i skolan, förskoleklass, ett år yngre än mina klasskompisar. Vi började i förskoleklass och alla tyckte det var jätteskoj att få leka dagarna i ända med massa kompisar.
Det första receptet jag lärde mig utantill och bakade på egen hand var sockerkaka. Det blev mitt paradnummer. När jag gick i 1:a klass kunde jag helt utan och vidare sätta igång med min sockerkaka när jag kom hem från skolan. Vid något tillfälle hittade min faster mig ensam hemma och i full färd med att baka. Hon blev rädd när hon såg att jag använde ugnen och ringde mamma som bara lugnt konstaterade att då får hon nybakat när hon kommer hem.
 
Upp till 4:e klass var jag som vilken skolunge som helst. Mina favoritämnen var engelska, idrott, matte slöjd och "skrivstil". Med mina vänner gjorde jag ofta egna kokböcker med de mest galna recept. Müslikakan var pappas favorit (INTE). Vi hade alltid nya idéer och de fick man bara lov att testa. Jag spelade fiol, det var periodvis lite sådär men jag härdade ut (9 år av fiollektioner.. nu är det kul).
 
I 4:e klass förändrades allt. Mobbingen började. Det var mestadels snack bakom min rygg. Sådant som alltid kom fram efter ett par dagar. Hemska blickar från grupper som stod och pratade och sedan började skratta eller som tystnade när jag kom för nära. Enda gången jag kan minnas att det var fysiskt var den gången jag blev bunden vid ett träd bakom fritids.Hopprepet jag trodde vi skulle ha för att leka "häst" blev mitt fängsel och jag blev lämnad ensam. Jag blev inte skadad annat än på insidan, där gjorde det fruktansvärt ont. 

Jag försökte intala mig själv att jag bara inbillade mig att de var elaka. Inte blev väl jag mobbad? Nää.
Ibland var någon annan utsatt för mobbing eller otrevlig behandling. Då försökte jag själv undvika den utsatte. Då skulle de kanske låta mig vara ifred. Jag försökte sen intala mig att jag gjort något fel och därför förtjänade att bli behandlad som jag blev.
Jag minns inte när jag tillsist berättade för mamma & pappa men jag minns hur en sten lättade från mina axlar när jag delade med mig av vad som pågick. Stenen kom tillbax ganska snart.
Den dagen min lärare tog upp det med klassen var där någon som suckade högt och sade "man vet ju vem som skvallrat". Jag blev tårögd och sjönk ihop i bänken. Varför ska man säga något till de vuxna om allt bara blir värre då? Jag fortsatte tiga och låtsades att allt var bra om lärare frågade. 
Vid ett tillfälle kom mamma och skulle hämta mig i skolan. Hon mötte då 2 av mina tidigare bästa vänner och mamma hälsade. De låtsades inte se henne. 
 
Många är de gånger jag gömt mig i skogen för att söka tröst. En gång satt jag i toppen av en gran och grät tills det skymde. Det fanns tillfällen då jag önskade att jag slapp gå i skolan, Jag som egentligen älskade att vara i skolan och lära mig saker. 
 
Inför 7:an skulle vi alla välja 5-6 pers från vår årskull som vi helst ville gå med. 
Jag ville inte gå med någon av mina tidigare klasskompisar. Men på listan skrev jag alla tjejer i min klass, det var ju så man skulle, det var ju det normala. Jag ville vara normal, jag ville att vi skulle bli vänner igen. 
Allt kanske skulle ändras? Jag kanske skulle få börja om? 
 
Jag hamnade i samma klass som de jag minst av allt ville gå med. Förhoppningen om min nya chans smulades sönder ganska direkt. Alla föll in i sina gamla vanor. De gamla plågoandarna drog med sig flera av de nya klasskompisarna. 
Den enda som alltid fanns vid min sida var F. Av henne blev jag accepterad. Även ett grabbgäng i klassen var alltid trevliga, men ingen sade ifrån. Blev jag eller någon annan mobbad eller utfryst var det ingen som sade något, då fanns ju risken att man själv blev utsatt. 
 
Jag blev aldrig slagen, annat än med ord.
Jag blev aldrig skadad annat än av blickar.
 
Jag vågade inte ta upp det av rädsla för att det skulle bli som förut, värre. 
Men vid det första utvecklingssamtalet beättade mamma och pappa om hur jag haft det tidigare. 
Vid någon punkt orkade jag inte tiga mer och jag berättade för mamma och pappa och pratade med en lärare. Efter det fick klassen träffa specialpedagogerna en gång i veckan. Det för att vi skulle lära oss acceptera alla. 
Vi fick i uppdrag att skriva lappar till alla i klassen, några varje vecka till alla fått av alla. På lapparna skulle vi skriva något possitivt och bra om varandra. När jag fått mina satte jag upp dom på insidan av min garderobsdörr. 1/3 av lapparna för sig och resten lite längre ner. De övre var de jag visste jag kunde lita på. De andra kändes inte äkta. 
Även detta gjorde saker aningen mer infekterat. Det var ju mitt fel att vi fick "sär-lektioner". Vi var ju enda klassen i skolan som fick lov att göra detta töntiga. 
 
Under alla dessa år slöt jag mig allt djupare in i mig själv. Jag formade ett hårt skal runt mitt hjärta och mina innersta tankar och känslor. Ytterst få tog sig igenom skalet. Jag vågade inte anförtro någon med mina drömmar eller funderingar. Sådana förtroenden hade blivit svikna så många gånger tidigare. 
Jag tog på mig en mask varje morgon påväg till bussen och tog inte av den förrän jag kom hem igen. 
Vad folk än sa eller gjorde visade jag aldrig hur det kändes. 
Inte den gången jag blev tillsagd att "du ska ju inte ha strumpbyxor under kjolen, bara trosor" av en kille. Inte heller då en person pekade finger åt mig varje dag då jag klivit av bussen påväg hem. 
 
Jag gömde mig i böcker. Jag hade alltid en bok med mig. Läste på bussen, före lektionerna och efter dem. På håltimmar och långa raster brukade jag gömma mig i fönstret utanför Aulan och läsa. Jag kunde plöja igenom en bok om dagen. Jag läste för att bli nån annan. Jag läste för att få tänka på något annat och komma bort från min  egen verklighet en stund. Läsningen och bakningen var vad som höll mig flytande. Jag visste nu att jag skulle bli konditor när jag blev stor. Jag skulle bli duktig på det jag älskade att göra. 
 
En dag när jag med gråten i halsen åkte hem från skolan bestämde jag mig för att bli berömd. Mina "mobbare" skulle en vacker dag få läsa om mig i tidningen och önska att de inte varit så elaka. Jag tänkte att de skulle aldrig kunna säga att "hon är min kompis" eller "Vi var bästa vänner i högstadiet". Då skulle de ljuga.
Jag skulle hämnas genom att bli bäst. Jag visste inte vad jag skulle bli bäst på men drömde om karriär som löpare eller skidåkare, eftersom det finns i blodet. Eller att jag skulle bli en berömd bagare... fast det verkade inte särskilt troligt, inte då.
 
Jag härdade ut högstadiet och valde gymnasium. Jag valde Livsmedelsprogrammet i borlänge och som en bonus kom jag bort från alla tidigare klasskompisar. På examensdagen i nian var det många som grät och klagade över hur mycket de skulle sakna allt. Jag var jublande glad och lättad över att få komma därifrån. 
Pånytt tänkte jag att nu skulle jag få börja om. I Borlänge skulle ingen veta vem jag var och jag skulle få en ny chans. 
Men mitt självförtroende var för långt ner i botten för en verklig nystart. Jag fortsatte gömma mig. Jag gömde mig bakom en pluggis fasad och jag kände överallt blickar i nacken och viskningar bakom min rygg. 
För visst var jag konstig som tog skolan på allvar, som inte festade och som gick på ALLA idrottslektioner och tyckte det var kul?! 
 Jag bad om svårare kurs i matte och läste på egen hand in Matte B. När vi inte fick någon lärare i Engelska på två månader tjatade jag och mamma tills vi fick extralektioner som kompensation. Det gjorde att jag blev idiotförklarad, men jag fick behörighet för att i framtiden läsa vidare om jag skulle känna för det. 
 
Jag intalade mig själv att det inte var mobbing, även om jag ständigt hade en klump i magen. Jag var ständigt rädd att bli utfryst igen men höll tyst och sade inget till någon. Jag hade bakningen. Jag hade bakningen och den var det roligaste som fanns. Jag lärde mig helatiden något nytt och jag kände hur rätt mitt val var! 
I 3:e klass fick jag chansen att bevisa för mig själv och andra att jag visst är någon och att jag kan det jag gör. Jag blev uttagen till skolans lag i Skol SM i bakning. Therese och jag tränade både under och efter skoltid och på helger. Träningen gav resultat och vi kammade hem en seger. Jag blev accepterad och många ansåg sig nu vara mina vänner. Jag lät dem hållas men litade inte på dem fullt ut. 
Studenten kom och nu grät återigen många. Jag var glad och såg fram emot att gå vidare. Jag hade lärt mig så mycket under de senaste 3 åren. 
 
Jag tog studenten, hämtade mina betyg, fick ett stipendium och sprang ut med min klass. Vi åkte flak i småregnet och skrek. Sen åkte jag hem och hade studentskiva med släkt och vänner. 
Dagen därpå började mitt nya liv. Jag har inte bott i Järna sen dess. 
Jag och moster åkte ner till Motala dagen efter min student för att åka 150 km på cykel. Halvvättern är mitt livs härligaste cykeltur.
Strax efter målgång satte jag mig på ett tåg ner till Skåne. Jag åkte till Kristianstad för intagningen till Yrekshögskolan för bagare och konditorer. Jag och 64 andra sökande fick provbaka och intervjuades innan vi nervösa fick åka hem och invänta svar. Jag åkte bara hem och packade om. Jag packade för en sommar i Stockholms yttre skärgård. Sandhamnsbageriet blev mitt hem för 2 månader. Jag bakade, solade, badade och spelade kort, sprang och prommenerade runt ön. Alla som jobbade i bageriet blev goda vänner.
Jag kallades cool första gången jag kan minnas. Bara genom att vara mig själv. Jag var tjejen som kunde fixa en cykel med avhoppad kedja, jag kunde sköta ett bageri och när vi hade problem med elen avbröt jag mitt i bakandet för att springa ut och byta propp. Ofta innan de andra ens hann reagera på vad som hänt.
 
Efter en vecka på "min" skärgårdsö fick jag intagningsbeskedet från Skåne. Jag kom in!! 
Så veckan efter min skärgårdssommar flyttade jag ner till skåne. 
I den nya klassen kom alla från olika håll i Sverige. Alla var vi olika i intressen och som personer men vi hade en sak gemensamt. Vi ÄLSKAR att baka. 15 tjejer och 1 kille skulle vi nu ägna 48 veckor åt detta som vi gemensamt brann för. Vi umgicks i och utanför skolan, vi hade den mest underbara läraren man kan tänka sig, Åke Duvander, ordnade för oss så vi fick vara i skolan 24-7 och träna på bakningen. 
När vi inte var i skolan hängde vi i "Kyrkan", studentkorridoren där halva klassen bodde och som, ja, låg i en kyrka. I kyrkan såg vi på film, pratade och skojade, festade och hade allmänt roligt. När jag än kände för det kunde jag åka dit och hitta någon att umgås med. 
De blev en andra familj för  mig. 
 
Jag och 4 andra i klassen deltog i SM-unga bagare 2011. Det gick inte jättebra för mig men det gjorde  mig inte så mycket, förutom att jag lovade mig själv en revanch. 
Någon gång under våren utveckaldes min och Kims vänskap till något mer, medan vi trevade efter vad vi egentligen kände umgicks vi mer och mer bara vi två. Många blev avundsjuka och undrade vad som pågick. Vi visste inte själva. Men många blev arga och tyckte jag förstörde. Varför kunde vi inte bara vara som vanligt? Vissa slutade prata med mig helt. Jag mådde riktigt dåligt av att mina bästa vänner på jorden vände mig ryggen när jag var som lyckligast. Bara för att jag inte ville erkänna känslor jag inte var säker på att jag kände och innan jag visste att de var besvarade. 
Inte ens sen det blev officiellt kunde alla återgå till det normala. Vi tröttnade tillsist på allt tjafs och ändrade en dag status på Facebook. Alla trodde det var slut och allt blev som vanligt, förutom att jag och Kim fortfarande umgicks och var ett VI. 
 
Alla 16 tog vi tillsammans Gesällbrev och efter vårat YH-år hade vi en sedvanlig skolavslutning med tal och sånger. Jag skulle spela fiol. 
Jag och Jennie hade övat in några låtar, jag på fiol och J på piano. När jag skulle avsluta med Koppången darrade jag så att jag knappt kunde spela. Det lät hemskt men jag kunde inte förmå mig sluta. Redan innan jag spelat färdigt rann tårarna. 
Jag grät för att jag skulle skiljas från de första människorna som helt & fullt accepterat den jag var. Trots sista månadens oroligheter älskar jag varenda en i min YH-famlj. 
 
Jag flyttade nästa dag upp till Stockholm. Jag och Kim flyttade in i en liten stuga i Tyresö. Vi började följande måndag på vårat nya jobb. Vi hade båda fått jobb på vårat drömställe. Stockholm Dessert och Choklad.
Mardrömssommaren tog sin början. Usla arbetsförhållanden och låg lön i jämförelse till arbetstiderna, som aldrig var under 12 timmar/dag. 
Under sommarens påfrestningar tog det slut mellan mig och Kim. Under en månad i juni/juli hade jag redan bokat in mig på Sandhamn igen och medan jag var där ute sade jag tillslut upp mig från SD&C. Min Sandhamnschef såg hur dåligt jag mådde när jag hela tiden tänkte på att jag skulle tillbax till SD&C efter sommarn. Han hjälpte mig att få nytt jobb. Efter S-hamn tiden jobbade jag ytterligare en månad på SD&C.
I September började jag på Valhallabageriet och flyttade till en lägenhet i Vårberg.
 
På Valhalla har jag trivts som fisken i vattnet, vi blev ett härligt ungt gäng kollegor som alltid hittade på små upptåg. Jag blev även här accepterad för den jag är. När december kom var det dags att anmäla sig till SM igen, jag hade egentligen bestämt mig för att inte ställa upp utan vänta ett år till. Jag kom på andra tankar och anmälde mig. När jag sen fick besked att jag kom med lovade jag mig själv att inte lämna något åt slumpen. 6 veckor och 126 träningstimmar (utöver arb.tid) senare var det tävlingsdags. Göteborg stod för arenan och jag bakade mig till ett silver. I och med andraplatsen blev jag en av 4 medlemmar i Juniorbagarlandslaget. 
Vi i laget, jag, Susanna, Didrik och Patrik tränade hela sommaren med siktet inställt mot EM i november. Två av oss skulle få representera Sverige. I Augusti blev det klart att det blev jag och S som skulle få åka till Frankrike och försvara de blågula. Vi hade fortsatt stöd av D&P och tränade 2 dagar i veckan hela hösten. 
Även denna gång gav träningen resultat vi kammade hem 5 av 8 priser. Lagguld, individuellt guld och pris för bästa vete till Susanna. Individuellt brons och innovationsguld till mig. Otroligt glada firade vi på 3 stjärnig restaurang iförda bagarrockar som vi sedan oxå åkte i hem på flyget..
 
När jag gick på högstadiet lovade jag mig själv att alla mobbare skulle få läsa om mig i tidningen en vacker dag. Det har de haft chansen att göra. Många gånger om. Jag vet inte vad de tycker eller tänker och det betyder inte ett skvatt i sammanhanget. Jag har fått bevisa för mig själv. Jag kan det jag gör och det räcker! 
Jag har goda vänner i alla hörn av Sverige, många är bagare och alla kan jag höra av mig till om det skulle behövas. 
 
De sår jag har i hjärtat kommer aldrig läka fullt ut men de som gett mig dem har ingen möjlighet längre att göra dem större. Att jag ska kunna förlåta dem är nog inte särskilt troligt, men jag tycker innerst inne synd om dem som inte förstod vad de gjorde och hur det påverkade mig. 
Jag har än idag svårt för att släppa igenom nya människor innanför mitt skal. Jag har svårt för att lita på folk och är alltid rädd för att om folk fått veta att jag tidigare varit utsatt för mobbing får de själva en anledning att göra det samma. Jag hör ju själv hur dumt det låter, men det är så mitt självförtroende har resonerat.
 
Nu har jag för en månad sedan börjat på ett nytt jobb och arbetar förfullt med att släppa igenom folk innanför skyddsmuren. Jag kämpar varje dag mot mina demoner och det blir bättre och bättre. 
 
Jag heter Linn, Jag är bagare och konditor och jag älskar det!
Jag är 20 år och jag har hunnit: 
1 skol-SM guld
Jag har Gesällbrev som bagare & konditor.
1 SM silver  + pris för bästa frallor och wienerbröd.
1 EM guld i lag
1 EM brons individuellt + innovationspriset.
Med ett lag ur min klass vann vi en chokladskulpturtävling på Chokladfestivalen.
 
 
 Jag tror jag kan påstå att: 
      Jag är bagare & konditor.
          Jag älskar det!
& Jag är nog rätt bra på det oxå....
 
 
 
Ni kan aldrig ana vilken lättnad det är att ha skrivit av sig. Jag hoppas jag genom att dela med mig kan visa att det går att ta sig upp även om man glider ner igen. Att man ska kämpa mot sitt egna mål och inte låta andra hindra en från att nå ända fram.
 
 
 
~*~
People cry, not because
they're weak.
It's because they've been 
strong for too long.
~*~
 
 
 
(Bilden tagen av: Hasse Gänger från tidningen Land när han intervjuade oss för en artikel) 
 
♥Dalkullan

Semlor

Semlor. Ja nu är det dags, egentligen har ju semelperioden börjat för länge sen men kulmen når vi i morgon, fettisdagen. Det är med skräckblandad förtjusning många bagare ser på denna tisdag. Hur många kan man tänkas sälja i år? Hur mycket grädde ska man ta hem? Hur många bullar går åt? När kommer det vara störst rusning för att få denna omtalade semla? 
Jag är en av dem som ser fram emot morgondagen med 50/50 skräck/förtjusning. Vi fick idag en leverans på grädde, över 500 liter. Det blev dagens styrkepass att bära in den. Som små myror gick vi ut till lastbilen, plockade på oss 2 10-liters kartonger, ilade in i bageriet lastade av på bakbordet, ut igen. När allt var inne skulle det langas vidare och staplas i kylrummet, eftersom våran plan om att ha det stående i vagnar på innergården gick om intet när tempen var för låg... 
Vanligtvis börjar 1:e bagaren 05:30 på Tösse. I natt kommer Linda & Simon gå in 01. Jag själv får 30 min sovmorgon och börjar 06. Men ska istället vara kvar till minst 17-tiden. 
 
Jag måste säga att jag varje år funderar hur det kommer sig att semlan är så populär. En vanlig slät vetebulle, fylld med aldeles för mycket mandelmassa och grädde. Jag har en mental spärr som gör att efter en halv (oavsett storlek) Mår jag illa. Ändå är jag själv lika barnsligt förtjust varje år när jag äter den första semlan, eller de första. 
Sen finns det semlor och semlor. 
 
Än har jag inte provat dem vi gör på jobbet, men de har många gånger utsetts till Stockholms bästa och vi ger dom iaf. massor med kärlek. Det bådar gott. I morgon ska jag prova! Man måste äta minst en semla på fettisdagen. Det är viktigt, det är tradition, det är att värna om ett svenskt arv. SÅ ÄT SEMLOR! Låt oss bagare arbeta järnet och ät så många ni orkar! När ni inte orkar mer? Ät lite till ;)
 
Nu måste jag avrunda min dag om jag ska orka med ett semlemarathon i  morgon. Tössebageriet. Där kan ni köpa semlor jag gjort :D
 
 
 
Bilden är på Semlor från förra året, Valhallabageriet :D 
 
 
Fick ett trevligt telefonsamtal från Skatteverket idag :) Den egna firman är snart verklighet!
 
Loreen – Euphoria - Single Version
♥Dalkullan

Tågtankar

Dalkullan är på resande fot nu igen.. Jag älskar att mitt jobb som bagare tar mig runt i Sverige och övriga världen. 
Bara under 2012 hann jag med: Göteborg, Spanien, Danmark, Malmö och Frankrike. Nu åker jag mot Skåne för att tillbringa 3 dagar där. Jag ska hålla en kurs för eleverna på YH-bagare &konditor i Kristianstad. 
Det är första gången jag gör något liknande och jag är smånervös. Jag har dock förberett ett häfte som eleverna ska få. Jag har 2 egna kopior på vilka jag kladdat stödanteckningar och skisser på olika uppslagningar. I mitt huvud har jag gått igenom eventuella frågor jag kan tänkas få och i datorn har jag kollat igenom alla bilder från mitt EM-äventyr. Ganska häftigt att se hur mycket man utvecklades, hur en idé byts ut och leder fram till något nytt. Jag såg tillbax och onsåg hur kul vi hade där i Rotebro i somras då vi vissa stunder bara längtade ut i solen (som tycktes visa sig varje dag då vi hängde i bageriet, men aldrig annars, på hela sommaren.) 
I Susanna, Didrik och Patrik fick jag 3 nya fantastiska bagarvänner som jag kan ringa och fråga om vad som helst. Många uppslagningar jag nu tar med mig på kursen är idéer jag fått efter att ha arbetat med dem. Vi har alla bidragit med nya kreativa modeller och kombinationer. Form och smakmässigt. 
Till vår hjälp hade vi våra fantastiska coacher, vilkas tips och goda råd är saker jag nu tar med och försöker medla vidare till fler nya ivriga bagare. 
 
Här i helgen var jag med och hjälpte till på brödfestivalen som hölls på Historiska muséet i Stockholm. Jag och Susanna skulle baka småkakor med alla barn, Det var kul att se alla spännande fantasifigurer de kunde skapa med bara kakdeg. Efter lördagens kakbak hade vi stämt möte med en reporter från tidningen Land. Han arbetar på en artikel om bakning och då om oss och vad vi gjort/gör. Han ville då gärna få ta lite egna bilder på mig och Susanna med våra guldmedaljer. Han passade på att ställa lite fler frågor och en av de saker som kom upp var vilka fritidsintressen vi har, förutom bakningen... "öööööhm... Både jag och S fick fundera länge och väl för att svara och kom fram till att vi inte har så värst mycket andra intressen. Det går inte en dag utan att vi på ett eller annat sätt ägnar oss åt det, kollar recept, provar nya saker, jobbar eller tränar. Vi gillar det vi gör helt enkelt!
 
Satt och läste i en anteckningsbok jag kladdat full med recept och annat under alla träningar, på en sida stog följande: "Det är dagar som den här man inser att det är SÅ VÄRT ALL TID MAN LÄGGER NER! ÄLSKA ATT BAKA! " Den noteringen hade jag gjort efter en träningskväll på Valhalla, jag skrev det efter 5 timmars träning strax före midnatt då jag skulle påbörja nattens jobbpass, förmodligen satt jag vid bakbordet och åt lite "mellis" lite yoghurt och flingor lite choklad och förmodligen ett par tre glas med tranbärsdricka. Den anteckningen skrevs i ett euforiskt tillstånd som kan liknas med det många kallar "runners high" det man upplever efter en löprunda och man känner sig som om man skulle kunna springa hur långt som helst. Jag upplevde den kvällen "bakers high". Bubblande glad, inspirerad och taggad till tänderna på att få fortsätta baka. 
Förmodligen var jag inte lika sprudlande när klockan närmade sig 05 och temperaturen stigit till över 40 grader och jag ilade mellan ugnarna, bakbordet, butikshyllorna och lite överallt. Förmodligen var jag i det läget på gränsen till att somna stående, kahända gjorde jag det oxå för nån sekund. Men hela den natten/morgonen levde jag på känslan av att det är fantastiskt att vara bagare!
Känslan kom tillbax nu känner jag :D 
The Dome- Makadi Palace-Egypten
 
~◊~
You only live once, but if you do it right, once is enough
~◊~
 
♥Dalkullan
 
 
 

RSS 2.0