dalkullansbaktankar

Kommer nu skriva några rader. Mycket av det jag kommer dela med mig av har jag aldrig tidigare yppat högt för någon. Det är berättelsen om min berg och dalbana. Berättelsen om hur jag blev den jag är.

 

Jag satt på tåget från Göteborg i söndags och kände en stor lust att få skriva av mig. Det blev 16 A5 sidor innan jag rullade in på Stockholm Central.

 

Så.. nu kommer det.. får se om jag törs publicera sen:

 

Hej! Jag heter Linn Christina Danielsson och jag är bagare & konditor.

Jag lever för att baka, det är mitt yrke och min hobby.

Utan bakningen är jag INGEN. Bakningen har gjort mig till en starkare människa på alla plan. 

Bakningen är och har varit min terapi i livets hårda skola.

 

Jag kommer från Dala-Järna. Det är Järna som för mig alltid kommer vara hem hemma. 

Jag har en fantastisk mamma som är lärare. En kretskortsritande löpargalning till pappa. En tandläkarstuderande lillasyster och en skidåkande löparfantast till lillebror. 

Jag är 20 år och har bakat så länge jag kan minnas.

1997, på dagen innan min 5-årsdag började jag i skolan, förskoleklass, ett år yngre än mina klasskompisar. Vi började i förskoleklass och alla tyckte det var jätteskoj att få leka dagarna i ända med massa kompisar.

Det första receptet jag lärde mig utantill och bakade på egen hand var sockerkaka. Det blev mitt paradnummer. När jag gick i 1:a klass kunde jag helt utan och vidare sätta igång med min sockerkaka när jag kom hem från skolan. Vid något tillfälle hittade min faster mig ensam hemma och i full färd med att baka. Hon blev rädd när hon såg att jag använde ugnen och ringde mamma som bara lugnt konstaterade att då får hon nybakat när hon kommer hem.

 

Upp till 4:e klass var jag som vilken skolunge som helst. Mina favoritämnen var engelska, idrott, matte slöjd och "skrivstil". Med mina vänner gjorde jag ofta egna kokböcker med de mest galna recept. Müslikakan var pappas favorit (INTE). Vi hade alltid nya idéer och de fick man bara lov att testa. Jag spelade fiol, det var periodvis lite sådär men jag härdade ut (9 år av fiollektioner.. nu är det kul).

 

I 4:e klass förändrades allt. Mobbingen började. Det var mestadels snack bakom min rygg. Sådant som alltid kom fram efter ett par dagar. Hemska blickar från grupper som stod och pratade och sedan började skratta eller som tystnade när jag kom för nära. Enda gången jag kan minnas att det var fysiskt var den gången jag blev bunden vid ett träd bakom fritids.Hopprepet jag trodde vi skulle ha för att leka "häst" blev mitt fängsel och jag blev lämnad ensam. Jag blev inte skadad annat än på insidan, där gjorde det fruktansvärt ont. 

Jag försökte intala mig själv att jag bara inbillade mig att de var elaka. Inte blev väl jag mobbad? Nää.

Ibland var någon annan utsatt för mobbing eller otrevlig behandling. Då försökte jag själv undvika den utsatte. Då skulle de kanske låta mig vara ifred. Jag försökte sen intala mig att jag gjort något fel och därför förtjänade att bli behandlad som jag blev.

Jag minns inte när jag tillsist berättade för mamma & pappa men jag minns hur en sten lättade från mina axlar när jag delade med mig av vad som pågick. Stenen kom tillbax ganska snart.

Den dagen min lärare tog upp det med klassen var där någon som suckade högt och sade "man vet ju vem som skvallrat". Jag blev tårögd och sjönk ihop i bänken. Varför ska man säga något till de vuxna om allt bara blir värre då? Jag fortsatte tiga och låtsades att allt var bra om lärare frågade. 

Vid ett tillfälle kom mamma och skulle hämta mig i skolan. Hon mötte då 2 av mina tidigare bästa vänner och mamma hälsade. De låtsades inte se henne. 

 

Många är de gånger jag gömt mig i skogen för att söka tröst. En gång satt jag i toppen av en gran och grät tills det skymde. Det fanns tillfällen då jag önskade att jag slapp gå i skolan, Jag som egentligen älskade att vara i skolan och lära mig saker. 

 

Inför 7:an skulle vi alla välja 5-6 pers från vår årskull som vi helst ville gå med. 

Jag ville inte gå med någon av mina tidigare klasskompisar. Men på listan skrev jag alla tjejer i min klass, det var ju så man skulle, det var ju det normala. Jag ville vara normal, jag ville att vi skulle bli vänner igen. 

Allt kanske skulle ändras? Jag kanske skulle få börja om? 

 

Jag hamnade i samma klass som de jag minst av allt ville gå med. Förhoppningen om min nya chans smulades sönder ganska direkt. Alla föll in i sina gamla vanor. De gamla plågoandarna drog med sig flera av de nya klasskompisarna. 

Den enda som alltid fanns vid min sida var F. Av henne blev jag accepterad. Även ett grabbgäng i klassen var alltid trevliga, men ingen sade ifrån. Blev jag eller någon annan mobbad eller utfryst var det ingen som sade något, då fanns ju risken att man själv blev utsatt. 

 

Jag blev aldrig slagen, annat än med ord.

Jag blev aldrig skadad annat än av blickar.

 

Jag vågade inte ta upp det av rädsla för att det skulle bli som förut, värre. 

Men vid det första utvecklingssamtalet beättade mamma och pappa om hur jag haft det tidigare. 

Vid någon punkt orkade jag inte tiga mer och jag berättade för mamma och pappa och pratade med en lärare. Efter det fick klassen träffa specialpedagogerna en gång i veckan. Det för att vi skulle lära oss acceptera alla. 

Vi fick i uppdrag att skriva lappar till alla i klassen, några varje vecka till alla fått av alla. På lapparna skulle vi skriva något possitivt och bra om varandra. När jag fått mina satte jag upp dom på insidan av min garderobsdörr. 1/3 av lapparna för sig och resten lite längre ner. De övre var de jag visste jag kunde lita på. De andra kändes inte äkta. 

Även detta gjorde saker aningen mer infekterat. Det var ju mitt fel att vi fick "sär-lektioner". Vi var ju enda klassen i skolan som fick lov att göra detta töntiga. 

 

Under alla dessa år slöt jag mig allt djupare in i mig själv. Jag formade ett hårt skal runt mitt hjärta och mina innersta tankar och känslor. Ytterst få tog sig igenom skalet. Jag vågade inte anförtro någon med mina drömmar eller funderingar. Sådana förtroenden hade blivit svikna så många gånger tidigare. 

Jag tog på mig en mask varje morgon påväg till bussen och tog inte av den förrän jag kom hem igen. 

Vad folk än sa eller gjorde visade jag aldrig hur det kändes. 

Inte den gången jag blev tillsagd att "du ska ju inte ha strumpbyxor under kjolen, bara trosor" av en kille. Inte heller då en person pekade finger åt mig varje dag då jag klivit av bussen påväg hem. 

 

Jag gömde mig i böcker. Jag hade alltid en bok med mig. Läste på bussen, före lektionerna och efter dem. På håltimmar och långa raster brukade jag gömma mig i fönstret utanför Aulan och läsa. Jag kunde plöja igenom en bok om dagen. Jag läste för att bli nån annan. Jag läste för att få tänka på något annat och komma bort från min  egen verklighet en stund. Läsningen och bakningen var vad som höll mig flytande. Jag visste nu att jag skulle bli konditor när jag blev stor. Jag skulle bli duktig på det jag älskade att göra. 

 

En dag när jag med gråten i halsen åkte hem från skolan bestämde jag mig för att bli berömd. Mina "mobbare" skulle en vacker dag få läsa om mig i tidningen och önska att de inte varit så elaka. Jag tänkte att de skulle aldrig kunna säga att "hon är min kompis" eller "Vi var bästa vänner i högstadiet". Då skulle de ljuga.

Jag skulle hämnas genom att bli bäst. Jag visste inte vad jag skulle bli bäst på men drömde om karriär som löpare eller skidåkare, eftersom det finns i blodet. Eller att jag skulle bli en berömd bagare... fast det verkade inte särskilt troligt, inte då.

 

Jag härdade ut högstadiet och valde gymnasium. Jag valde Livsmedelsprogrammet i borlänge och som en bonus kom jag bort från alla tidigare klasskompisar. På examensdagen i nian var det många som grät och klagade över hur mycket de skulle sakna allt. Jag var jublande glad och lättad över att få komma därifrån. 

Pånytt tänkte jag att nu skulle jag få börja om. I Borlänge skulle ingen veta vem jag var och jag skulle få en ny chans. 

Men mitt självförtroende var för långt ner i botten för en verklig nystart. Jag fortsatte gömma mig. Jag gömde mig bakom en pluggis fasad och jag kände överallt blickar i nacken och viskningar bakom min rygg. 

För visst var jag konstig som tog skolan på allvar, som inte festade och som gick på ALLA idrottslektioner och tyckte det var kul?! 

 Jag bad om svårare kurs i matte och läste på egen hand in Matte B. När vi inte fick någon lärare i Engelska på två månader tjatade jag och mamma tills vi fick extralektioner som kompensation. Det gjorde att jag blev idiotförklarad, men jag fick behörighet för att i framtiden läsa vidare om jag skulle känna för det. 

 

Jag intalade mig själv att det inte var mobbing, även om jag ständigt hade en klump i magen. Jag var ständigt rädd att bli utfryst igen men höll tyst och sade inget till någon. Jag hade bakningen. Jag hade bakningen och den var det roligaste som fanns. Jag lärde mig helatiden något nytt och jag kände hur rätt mitt val var! 

I 3:e klass fick jag chansen att bevisa för mig själv och andra att jag visst är någon och att jag kan det jag gör. Jag blev uttagen till skolans lag i Skol SM i bakning. Therese och jag tränade både under och efter skoltid och på helger. Träningen gav resultat och vi kammade hem en seger. Jag blev accepterad och många ansåg sig nu vara mina vänner. Jag lät dem hållas men litade inte på dem fullt ut. 

Studenten kom och nu grät återigen många. Jag var glad och såg fram emot att gå vidare. Jag hade lärt mig så mycket under de senaste 3 åren. 

 

Jag tog studenten, hämtade mina betyg, fick ett stipendium och sprang ut med min klass. Vi åkte flak i småregnet och skrek. Sen åkte jag hem och hade studentskiva med släkt och vänner. 

Dagen därpå började mitt nya liv. Jag har inte bott i Järna sen dess. 

Jag och moster åkte ner till Motala dagen efter min student för att åka 150 km på cykel. Halvvättern är mitt livs härligaste cykeltur.

Strax efter målgång satte jag mig på ett tåg ner till Skåne. Jag åkte till Kristianstad för intagningen till Yrekshögskolan för bagare och konditorer. Jag och 64 andra sökande fick provbaka och intervjuades innan vi nervösa fick åka hem och invänta svar. Jag åkte bara hem och packade om. Jag packade för en sommar i Stockholms yttre skärgård. Sandhamnsbageriet blev mitt hem för 2 månader. Jag bakade, solade, badade och spelade kort, sprang och prommenerade runt ön. Alla som jobbade i bageriet blev goda vänner.

Jag kallades cool första gången jag kan minnas. Bara genom att vara mig själv. Jag var tjejen som kunde fixa en cykel med avhoppad kedja, jag kunde sköta ett bageri och när vi hade problem med elen avbröt jag mitt i bakandet för att springa ut och byta propp. Ofta innan de andra ens hann reagera på vad som hänt.

 

Efter en vecka på "min" skärgårdsö fick jag intagningsbeskedet från Skåne. Jag kom in!! 

Så veckan efter min skärgårdssommar flyttade jag ner till skåne. 

I den nya klassen kom alla från olika håll i Sverige. Alla var vi olika i intressen och som personer men vi hade en sak gemensamt. Vi ÄLSKAR att baka. 15 tjejer och 1 kille skulle vi nu ägna 48 veckor åt detta som vi gemensamt brann för. Vi umgicks i och utanför skolan, vi hade den mest underbara läraren man kan tänka sig, Åke Duvander, ordnade för oss så vi fick vara i skolan 24-7 och träna på bakningen. 

När vi inte var i skolan hängde vi i "Kyrkan", studentkorridoren där halva klassen bodde och som, ja, låg i en kyrka. I kyrkan såg vi på film, pratade och skojade, festade och hade allmänt roligt. När jag än kände för det kunde jag åka dit och hitta någon att umgås med. 

De blev en andra familj för  mig. 

 

Jag och 4 andra i klassen deltog i SM-unga bagare 2011. Det gick inte jättebra för mig men det gjorde  mig inte så mycket, förutom att jag lovade mig själv en revanch. 

Någon gång under våren utveckaldes min och Kims vänskap till något mer, medan vi trevade efter vad vi egentligen kände umgicks vi mer och mer bara vi två. Många blev avundsjuka och undrade vad som pågick. Vi visste inte själva. Men många blev arga och tyckte jag förstörde. Varför kunde vi inte bara vara som vanligt? Vissa slutade prata med mig helt. Jag mådde riktigt dåligt av att mina bästa vänner på jorden vände mig ryggen när jag var som lyckligast. Bara för att jag inte ville erkänna känslor jag inte var säker på att jag kände och innan jag visste att de var besvarade. 

Inte ens sen det blev officiellt kunde alla återgå till det normala. Vi tröttnade tillsist på allt tjafs och ändrade en dag status på Facebook. Alla trodde det var slut och allt blev som vanligt, förutom att jag och Kim fortfarande umgicks och var ett VI. 

 

Alla 16 tog vi tillsammans Gesällbrev och efter vårat YH-år hade vi en sedvanlig skolavslutning med tal och sånger. Jag skulle spela fiol. 

Jag och Jennie hade övat in några låtar, jag på fiol och J på piano. När jag skulle avsluta med Koppången darrade jag så att jag knappt kunde spela. Det lät hemskt men jag kunde inte förmå mig sluta. Redan innan jag spelat färdigt rann tårarna. 

Jag grät för att jag skulle skiljas från de första människorna som helt & fullt accepterat den jag var. Trots sista månadens oroligheter älskar jag varenda en i min YH-famlj. 

 

Jag flyttade nästa dag upp till Stockholm. Jag och Kim flyttade in i en liten stuga i Tyresö. Vi började följande måndag på vårat nya jobb. Vi hade båda fått jobb på vårat drömställe. Stockholm Dessert och Choklad.

Mardrömssommaren tog sin början. Usla arbetsförhållanden och låg lön i jämförelse till arbetstiderna, som aldrig var under 12 timmar/dag. 

Under sommarens påfrestningar tog det slut mellan mig och Kim. Under en månad i juni/juli hade jag redan bokat in mig på Sandhamn igen och medan jag var där ute sade jag tillslut upp mig från SD&C. Min Sandhamnschef såg hur dåligt jag mådde när jag hela tiden tänkte på att jag skulle tillbax till SD&C efter sommarn. Han hjälpte mig att få nytt jobb. Efter S-hamn tiden jobbade jag ytterligare en månad på SD&C.

I September började jag på Valhallabageriet och flyttade till en lägenhet i Vårberg.

 

På Valhalla har jag trivts som fisken i vattnet, vi blev ett härligt ungt gäng kollegor som alltid hittade på små upptåg. Jag blev även här accepterad för den jag är. När december kom var det dags att anmäla sig till SM igen, jag hade egentligen bestämt mig för att inte ställa upp utan vänta ett år till. Jag kom på andra tankar och anmälde mig. När jag sen fick besked att jag kom med lovade jag mig själv att inte lämna något åt slumpen. 6 veckor och 126 träningstimmar (utöver arb.tid) senare var det tävlingsdags. Göteborg stod för arenan och jag bakade mig till ett silver. I och med andraplatsen blev jag en av 4 medlemmar i Juniorbagarlandslaget. 

Vi i laget, jag, Susanna, Didrik och Patrik tränade hela sommaren med siktet inställt mot EM i november. Två av oss skulle få representera Sverige. I Augusti blev det klart att det blev jag och S som skulle få åka till Frankrike och försvara de blågula. Vi hade fortsatt stöd av D&P och tränade 2 dagar i veckan hela hösten. 

Även denna gång gav träningen resultat vi kammade hem 5 av 8 priser. Lagguld, individuellt guld och pris för bästa vete till Susanna. Individuellt brons och innovationsguld till mig. Otroligt glada firade vi på 3 stjärnig restaurang iförda bagarrockar som vi sedan oxå åkte i hem på flyget..

 

När jag gick på högstadiet lovade jag mig själv att alla mobbare skulle få läsa om mig i tidningen en vacker dag. Det har de haft chansen att göra. Många gånger om. Jag vet inte vad de tycker eller tänker och det betyder inte ett skvatt i sammanhanget. Jag har fått bevisa för mig själv. Jag kan det jag gör och det räcker! 

Jag har goda vänner i alla hörn av Sverige, många är bagare och alla kan jag höra av mig till om det skulle behövas. 

 

De sår jag har i hjärtat kommer aldrig läka fullt ut men de som gett mig dem har ingen möjlighet längre att göra dem större. Att jag ska kunna förlåta dem är nog inte särskilt troligt, men jag tycker innerst inne synd om dem som inte förstod vad de gjorde och hur det påverkade mig. 

Jag har än idag svårt för att släppa igenom nya människor innanför mitt skal. Jag har svårt för att lita på folk och är alltid rädd för att om folk fått veta att jag tidigare varit utsatt för mobbing får de själva en anledning att göra det samma. Jag hör ju själv hur dumt det låter, men det är så mitt självförtroende har resonerat.

 

Nu har jag för en månad sedan börjat på ett nytt jobb och arbetar förfullt med att släppa igenom folk innanför skyddsmuren. Jag kämpar varje dag mot mina demoner och det blir bättre och bättre. 

 

Jag heter Linn, Jag är bagare och konditor och jag älskar det!

Jag är 20 år och jag har hunnit: 

1 skol-SM guld

Jag har Gesällbrev som bagare & konditor.

1 SM silver  + pris för bästa frallor och wienerbröd.

1 EM guld i lag

1 EM brons individuellt + innovationspriset.

Med ett lag ur min klass vann vi en chokladskulpturtävling på Chokladfestivalen.

 

 

 Jag tror jag kan påstå att: 

      Jag är bagare & konditor.

          Jag älskar det!

& Jag är nog rätt bra på det oxå....

 

 

 

Ni kan aldrig ana vilken lättnad det är att ha skrivit av sig. Jag hoppas jag genom att dela med mig kan visa att det går att ta sig upp även om man glider ner igen. Att man ska kämpa mot sitt egna mål och inte låta andra hindra en från att nå ända fram.

 

 

 

~*~

People cry, not because

they're weak.

It's because they've been 

strong for too long.

~*~